system

[1. sammanhängande helhet, naturlig ordning, formation 2. systematisk sammanställning el. översikt, efter vissa principer ordnad helhet 3. metod, plan (mässighet), schema 4. organisation, uppbyggnad, konstruktion 5. register 6. sammanhängande nät el. kedja...]

Någon tittade på den här tavlan och påstod sig efter en stund börja få dyslexi. Senare hittade jag en engelsk text som handlade om Dyslexi, som faktiskt förklarade en del om varför det är naturligt svårt att greppa ett system som alfabetet.

"The brain is designed to talk, not read. To read well, different areas of the brain must decode text by translating letters into speech sounds. Only then can the brain identify the word the letters represent and draw on the brain's general cognitive processes to find its meaning."

System handlar om sammanhang. Sammanhang som vi människor ser i informationen som vi ständigt utsätts för. Vårt sinne fungerar nu så att vi hela tiden letar efter mönster i kaoset. System handlar om mönsterna och sammanhangen jag såg i tecknen när jag som liten började i skolan och skulle lära mig ABC. Efter ett tag blev det så att jag ibland blandade ihop dom olika siffrorna med bokstäverna, för jag tyckte det var samma tecken... En 2:a hängde till exempel väldigt mycket ihop med ett litet a, tyckte jag och så vidare...

Det var en smula förvirrande, jag har ibland undrat om jag inte har någon lättare form av dyslexi, vilket i och för sig är lite speciellt då jag sedan hamnat i ett yrke (skribent) som kräver att jag ständigt skriver och stavar korrekt.

Genom ”System” försöker jag skildra det kaos och den ångesten jag upplevde då jag skulle lära mig bokstäverna i alfabetet. Den svarta bakgrundens sammansättning är en representation av splittringen jag kände gentemot den i mina ögon motsägande och förvirrande pedagogiken. Först fick jag lära mig alla bokstäverna huller om buller. Vi fick bilda små korta ord av de få bokstäverna vi lärt oss och bokstäverna sattes efter hand upp längs med taklisten i klassrummet. Där satt de i en lång rad av villervalla i helt fel ordning - och tittade menande ner på mig tyckte jag. De satt där högt uppe och blickade ner… som om höjden hade en signifikans, som om de där ovan förstod saker jag långt där nedan inte kunde se och aldrig skulle kunna förstå.

Sen ovanpå allting - plötsligt en dag - skulle vi lära oss dom i en viss ordning. Något som skolfröken kallade för ”bokstavsordning”. Det var alfabetet, fick jag lära mig, och det trodde jag redan att jag kunde. Det kaosartade förfarandet ingav inte nåt särskilt pålitligt intryck för mig. Där var jag direkt tillbaka på ruta ett, och ångestens sten i bröstet visste ingen viktgräns. Jag kan fortfarande känna den knutan i bröstet och jag kommer ihåg alla timmarna i klassrummet då jag satt och tittade upp på dom där bokstäverna där dom satt i sitt oordnade system.

Prestationsångesten var inte försumbar då jag visste att detta var något jag var tvungen att lära mig. Detta måste man förstå. Detta måste man kunna. Det var i detta virrvarr jag började se de andra sammanhangen, sammanhangen och mönsterna som inte fanns där, och som vilseledde mig då jag skulle lära mig att greppa ett näst intill obegripligt system.